Oregelbundet.

Under den senaste tiden har det funnits ganska lite tid till att bara kunna sätta sig, slappna av, tänka, skriva. Det går i perioder helt enkelt, och därför är mitt bloggande väldigt oregelbundet.
Skolan har varit väldigt krävande senaste veckan. I måndags hade jag prov i engelska på boken A Town Like Alice, vilket resulterade i att min helg skiftade mellan fest, mys och pluggande.
I tisdags firade jag och min man ett halvår tillsammans, tyvärr så hade jag ett stort samhällsprov idag (onsdag), därför hann vi inte träffas så länge som vi egentligen velat. Men under timmarna vi var med varandra var det underbart.
Egentligen är det inte så mycket som händer just nu. Men ändå är det det.
Plugga. Fika. Skola. Sova. Måla. Planera. Qbar (nej justee, dom har ju lagt ner!). Hämta paket. Max. Dansa. Träffa. Fira. Studentfest. Beställa. Fixa. Mysa. Handla. Resa. Studiebesök. Äventyra.
Jag vill vara bra och fin. Jag vill ta massa foto. Tjock, blöt dimma i morgonsolen. Dricka varm choklad ur termos när frosten kommer. Jag vill handla kläder. Jag vill ha en polaroidkamera och någon annan gammal, och ett mörkerrum så jag kan framkalla. Jag vill ha väntan på julafton under advent. Jag vill ha sommar. Jag vill ha långt, mörkt hösthår. En katt som är lite för kelen. Flytta hemifrån. Stanna i tryggheten så länge jag kan. Jag vill vill vill. Jag vill ha ha ha.
Under den senaste tiden har det funnits ganska lite tid till att bara kunna sätta sig, slappna av, tänka, skriva. Det går i perioder helt enkelt, och därför är mitt bloggande väldigt oregelbundet.
Skolan har varit väldigt krävande senaste veckan. I måndags hade jag prov i engelska på boken A Town Like Alice, vilket resulterade i att min helg skiftade mellan fest, mys och pluggande.
I tisdags firade jag och min man ett halvår tillsammans, tyvärr så hade jag ett stort samhällsprov idag (onsdag), därför hann vi inte träffas så länge som vi egentligen velat. Men under timmarna vi var med varandra var det underbart.
Egentligen är det inte så mycket som händer just nu. Men ändå är det det.
Plugga. Fika. Skola. Sova. Måla. Planera. Qbar (nej justee, dom har ju lagt ner!). Hämta paket. Max. Dansa. Träffa. Fira. Studentfest. Beställa. Fixa. Mysa. Handla. Resa. Studiebesök. Äventyra.
Jag vill vara bra och fin. Jag vill ta massa foto. Tjock, blöt dimma i morgonsolen. Dricka varm choklad ur termos när frosten kommer. Jag vill handla kläder. Jag vill ha en polaroidkamera och någon annan gammal, och ett mörkerrum så jag kan framkalla. Jag vill ha väntan på julafton under advent. Jag vill ha sommar. Jag vill ha långt, mörkt hösthår. En katt som är lite för kelen. Flytta hemifrån. Stanna i tryggheten så länge jag kan. Jag vill vill vill. Jag vill ha ha ha.

Baby.

Du har mitt hjärta.

Höstväder.

När jag tittar ut mellan regndropparna,
som sakta smyger sig neråt på fönsterrutan,
känner jag en harmonisk känsla.
Färgen på träden, husen och lekplatsen
ser ut att vara utblandade med en gnutta svart färg.
För somliga betyder kanske detta
blåsiga, regniga, gråa höstväder bara ångest och längtan efter sol,
men inte för mig.
Kanske är det Rihannas röst i Love the way you lie
som spelar en viss roll,
men i vanliga fall brukar jag tycka att Eminems verser är bättre.
Jag gillar ibland att sitta ensam, lyssna på lugn musik och bara va.
Och ikväll är det ett perfekt tillfälle till detta.

Tåg o Buss.


Såhär glad o förväntansfull var jag när jag var påväg till min älsklingsbjörn i helgen :)


Jag gillar att åka tåg o buss när det är tråkigt väder ute,
då har man tid till att fundera och filosofera,
eller bara slappna av en stund.

Hälsa på.
















Förberedelser.

Nu är hösten här på riktigt.
Höstterminen. Vinterhalvåret.
Och från ingenstans kommer våren och sommaren 2011 och överraskar.
Studenten. Balen. Slututställningen.

Idag var jag och klassen i Kulturhuset och tittade på lokalen vi ska ställa ut våra verk i. Sista utställningen på gymnasiet. Vid första anblick såg rummet läskigt stort ut. Men när vi sen pratade om vad för saker vi ville visa verkade lokalen otillräckligt liten. Egentligen hade jag velat sätta igång direkt. Jag vill visa alla vad jag gjort och vad jag kan. Sprida flyers över hela stan.

Jag har börjat leta efter balklänningar, eller åtminstone inspiration. Jag riktigt längtar tills alla förberedelser börjar! Planera kläder, frisyr, smink, champangefrukost, fest, efterfest osv. När allt väl börjar förberedas, då börjar nervositeten och förväntningarna stiga.

Det är nästan det jag tycker om allra mest. Förberedelser. Alltid när jag ska resa någonstans gör jag en packlista och packar några dagar innan. Jag kan helt enkelt inte bärga mig! Fast självklart är det inte det enda jag gillar med att åka iväg!
Efter studenten ska troligtvis jag och Anna ut på äventyr i något främmande land.
Jag får väl ta o börja skriva packlista snart!

Ett ord kan förändra allt. (skolarbete, krönika)

Ja! Ett ord vi använder alldeles för sällan.

Skulle du erbjuda en främling skjuts? Skulle du ha sex med kärringen i lägenheten bredvid? Skulle du beställa en fru på postorder? Inte?
Det skulle iallafall Jim Carrey gjort i filmen Yes Man där han spelar Carl Allen. Carl är en typisk "nej-sägare", fram tills den dagen då en gammal vän bjuder med honom på en kurs där ordet "nej" förbjuds. Istället måste han svara ja på allt, oavsätt vad det gäller.

Filmen fick mig att inse hur mycket rutiner och vanor alla människor har. Vi är så vana vid att säga nej till sådant som vi inte brukar göra. Varför? Varför inte bara våga chansa om någon erbjuder eller behöver hjälp med något? Vi människor har skapat ett system av normer (hur du bör agera), men ibland är det nog bra om man tänjer lite på gränserna och går ut ur sin skyddsbubbla. Även om "ja" kan leda till konstiga utmaningar eller uppgifter är det en erfarenhet i livets skola.

Efter att ha sett Yes Man kände jag att jag ville bli mer av en "ja-sägare". Det är otroligt hur mycket man kan påverkas av filmer! Jag tror det har att göra med att när man känner igen sig i en film blir den mer tilltalande. Nästan som att man ser sitt liv på en skärm under några minuter, precis som Tomas Axelson sa i en artikel av Karin Svensson, i Svenska Dagbladet år 2008.

I artikeln tas det även upp att efter en riktigt bra film kan man känna sig som en ny människa fylld av nya ideér. Som alla vet har filmer oftast ett lyckligt slut. Om man mår dåligt över något och handlingen påminner om ens egen situation tänker man omedvetet att allting tillslut kommer lösa sig, precis som det gjorde för karaktärernas liv man nyss följt. Lars Lillestam, professor i musikvetenskap, tror att man kan bearbeta trauman och sorger genom film och musik. Man följer någon med samma problem som en själv och ser hur deras liv ordnar upp sig.

Man kan också påverkas till att vilja bli en bättre människa. Carl Allen i Yes Man säger ja till att hjälpa olika människor trots att han i vanliga fall redan hade haft ett nej förberett på tungan. Förra veckan när jag satt på en uteservering på ett café med några tjejkompisar kom det fram en gammal man till mig. Han hade fett hår, trasiga jeans som var indränkta i urin, långt oansat skägg som dolde rynkorna i ansiktet. Man kände lukten av öl och vodka när han öppnade munnen och frågade om han kunde få en cigg. Jag hade redan lagt fram i huvudet vad för ursäkt jag skulle skylla på för att spara mina cigaretter, men istället tänkte jag efter. Klart jag ska bjuda honom!

Skulle du bjuda en alkolist, som nyss kissat ner sig, på en cigg? Ja!

Shopping.

På senaste tiden har jag överraskat mig själv.
Förut gick jag alltid runt med huvudet fullt av bekymmer.
Känslor, relationer, lösningar.
Men de senaste veckorna har allt kretsat kring materiella ting.
Jag vet inte om man kan tolka det som något positivt eller negativt.
Kläder, smink, hår.
Pengar, pengar, pengar.
Senaste månaden har jag gått ner nästan 10 kilo.
Jag känner att jag är påväg mot en bättre, finare, lyckligare Jessica.
Anledningen till denna prylhysteri tror jag är på grund av att jag verkligen känner för att förändra mig.
Jag vill inte behöva stå framför garderoben i en halvtimme o byta kläder för att jag inte trivs i det jag tar på mig.
Jag vill att folk som går förbi mig ska titta på mig och nästintill bli avundsjuka på att jag trivs med mig själv.
Jag vill att alla kläder i hela världen ska finnas i min storlek, även om jag inte vill köpa dem.
En annan anledning till dessa ytliga,
men inte lika deprimerande tankarna
är att jag är säker på mitt förhållande.
Max visar så ärligt och helhjärtat vad han känner.
Jag är van vid att tvivla, gråta och grubbla.
Men när det inte finns några frågor som fyller ens tankar
måste de ersättas med något annat?
Min slutsats är att om jag slösar massa pengar på saker
tyder det på att jag känner mig fri.

Nattecigg.

Ensam på en stor balkong.
En tom och mörk väg endast upplyst av gatlamporna framför mig.
Tystnaden runt om mig uppslukas av papper och tobak som glöder
och blir till aska när jag fyller lungorna med rök.
Jag vet att jag är ensam
men oändligt långt borta tittar stjärnorna ner på mig.
Någonstans finns det någon precis som jag.
Någon som sitter omringad av mörker
och tittar upp mot samma stjärnor.
Det vi har gemensamt är att vi är ensamma.
Mörket gör mig nästintill blind.
Träden jag brukar se i horrisonten är nu ett med himlen.
Husen långt borta har drunknat i det svarta.
Röken möts av ljus utanför balkongens väggar.
Den försvinner med vinden och delas ut till atomerna och molekylerna.
Ingenting kan störa mina tankar innanför dessa skyddade kvadratmeter.
Den fuktiga luften svalkar min hud och mina sinnen.
Trädens gröna klorofyll sover.
Men det gör mig ingenting.
Jag hör ljudet av en bil närma sig.
Någon är påväg någonstans.
Det finns så mycket jag inte vet.

Uppfattar alla tid på samma sätt?
Om jag är här just nu
kan den mitt emot mig, uppfattat på deras sätt,
varit här igår egentligen?
Hör jag bara det som bestämts för just mig,
när den som pratar med mig egentligen säger något annat?
Hör den jag pratar med något helt annat än det jag säger
eftersom det är bestämt för den personen vad jag ska och borde säga?
Finns vi på riktigt?
Är allting bara en illusion som "jag" på något sätt hittat på
för att jag ska tro att det finns någon mening med min existens?

Det finns så mycket jag inte vet.
Jag undrar så mycket det inte finns något svar på.
Men det stör mig inte.
Det är bara jag, ensam på en balkong och tar min nattecigg.

Mil av verklighet.

Du är så långt borta
Mil av verklighet

Kom
Bli en del av mig
Somna med mig
låt mina andetag svepa sömn över dig
Sov med mig
låt mig hålla om dig när du besöker drömmarnas värld
Vakna med mig
låt mig kyssa sömnen ur dina ögon

Jag vill vara fingeravtrycken som fastnat på din hud
Jag vill tänka dina tankar åt dig
Jag vill bo på din kropp
Jag vill leva i din doft

Håll om mig
sluka mig med dina armar
Låt våra hjärtan slå i takt
låt oss andas som en
Utforska mig
lär dig allt

Kom närmre

..som bara du kan.

Du satt där och spelade på gitarren
och sjöng någon påhittad text.
När du såg att jag tittade på dig
log mot mig på sättet som bara du kan.
Det var i det ögonblicket jag insåg allt.
Du är verkligen min Max.

När du tittar på mig ser jag all kärlek och glädje
du har som väntar på att få komma ut.
Hela jag blir fylld av värme,
och det känns som att jag kan klara alla hinder i världen!


Vår tid.

Trots att jag har gjort misstag i mitt liv förut ska jag
från och med nu
istället ta lärdom av det förflutna
och göra ditt o mitt felfritt.
Ingenting ska få detta att gå fel.

Allting är så nytt och outforskat
samtidigt som jag redan känner dig väl.
Vi har gått igenom vissa saker förut
men inte alls på samma grunder som nu.
Nu är det verkligen rätt tid
nu är det verkligen vår tid.

Mina sinnen säger mig att vi kan uppnå något
så stort att inte ens oändligheten går att jämföras med.


Ödet.

Du kom som en räddning när det var som allra värst.
Jag behövde verkligen det här.
Jag tror på ödet och på stjärnorna.
Ödet gjorde så vi hamnade på samma plats.
Ingen av oss skulle egentligen dit från början.
Egentligen skulle jag inte sova där.
Men ändå spenderade vi natten tillsammans med att prata om allt och inget.
Jag har aldrig släppt in någon i mitt liv på samma sätt förut.
Och jag har aldrig träffat någon som kan prata sådär i timvis.
Jag har aldrig förut skrattat så mycket med en främling.
Aldrig har jag velat kyssa någon jag inte känner som under de där morgontimmarna.

Förmodligen betyder första gången vi träffades
inte alls lika mycket för dig som den gör för mig.
För mig var det en vändpunt i mitt liv.
Efter alla månader med fokus på en enda sak var du min räddning.
Alla tankar på Honom var som bortblåsta.
Du får mig att glömma Honom.
När jag är med dig finns ingenting förutom just nu.
Jag kan säga rakt ut vad jag tänker på utan att oroa mig.
Det finns inget rätt eller fel med vad jag känner eller tycker.
Du lyssnar, förstår, svarar och berättar.
Jag uppskattar verkligen det.

Samtidigt som jag verkligen är glad så är jag också rädd.
Dels för att hela mitt tankesätt förändrades på bara några timmar.
Och dels för att jag känner såhär efter så kort tid.
Och jag är hela tiden rädd för att "skrämma bort" dig.
Jag har så mycket tankar och känslor som måste komma ut,
jag vill inte låta galen.

I vilket fall som helst så börjar saker och ting bli bättre o bättre nu!

Stjärntecknen berättar.

Sådan är du i kärlek.

Ditt kärleksliv och varför du reagerar som du gör:
Kräftan söker kärlek, men kräftan är komplicerad och motsägelsefull. Under större delen av livet får du andra att ta hand om dig, fast egentligen kan du mycket väl ta vara på dig själv. Det bästa du vet är att bli bortskämd och ompysslad, men även om du kan vara väldigt krävande ger du lika mycket som du tar, och kärlek slösar du med.
Sedan barnsben har du starka modersband på gott och ont, och fast du var lättpåvärkad när du var liten lärde du dig tidigt att lura andra och använda din intution. Vid det här laget kan du säkert konsten att ge - med förbehåll! Kräftan använder ofta sitt kön som sitt vapen och håller inne med sina gåvor tills det lönar sig på något sätt.
Dina lynnesväxlingar kan göra livet besvärligt för du drar dig ofta undan när det blir för jobbigt, och då känner sig dina närmaste övergivna och svikna. Du lockar till dig många vänner och kärlekspartners men söker efter en moders- eller fadersgestalt. Det är en av de djupaste förteelserna i din natur. Du vill ha allt efter egna ritningar och kan vara väldigt självisk. Ofta har du en dubbelmoral: Du vill äga andra, men de får inte äga dig. Det bästa du vet är att göra andra beroende av dig, för du vill gärna styra och ställa.
Kräftan är en eftergiven och vårdande natur och kan älska villkorslöst. Men samma magnetiska kraft kan kväva och manipulera. Du är så lynnig och inkonsekvent att andra sällan vet var de har dig, och din svartsjuka och klängrankenatur kan ställa till svårigheter.
Framför allt förstår du att det gör ont att älska, och du undviker konflikter till varje pris. Då och då slänger du ur dig något elakt när du känner dig pressad, men annars känner du oftast smärtan innan slaget fallit. Lejonet må vråla och Väduren stångas, men kräftan väntar till rätta tillfället att smita undan.
När du blir trängd drar du dig in i ditt skal.
För dig betyder kärlek äktenskap, och äktenskap betyder barn. Som förälder kan du vara beskyddande, och till skillnad från Väduren och Tvillingarna ger du dig sällan av hemifrån. Om du bestraffar dina barn - det du har svårt för - så gråter du själv. Du lägger allting på en känslomässig nivå. Dina barn blir avgudade, ibland till kvävning. Kräftan minns allt, och du berättar klassiska sagor för barnen, ger dem en känsla av rötter och tradition, för i familjen har du ditt viktigaste mål.

Fungerar - fungerar inte:
Kräftan är full av trevlinga överraskningar, och i kärlek lovar du mycket. Ibland drar förlovningen ut på tiden, för du rusar aldrig huvudstupa in i äktenskapet. Ofta gifter du dig ung, för när du måste flyga ur boet vill du genast söka skydd i ett nytt. Du står framför altaret innan du har hunnit skaffa dig vare sig sexuella erfarenheter eller känslomässig mognad.
När du inser att du har begått ett misstag har du svårt att erkänna det. Ett av dina största fel är att du inte kan medge att du har gjort fel. Därför håller du fast vid din partner så länge som möjligt, du ser den andras fel men inte dina egna. Sex och kärlek är samma sak för dig, och äktenskapet för evigt. Om du skulle skiljas kan du säkert inte begripa hur det gick til, och du är rädd för att byta partner. Och du är svartsjuk och klängig och slåss för barn och hem med näbbar och klor - just det, klor. Kräftans andra äktenskap blir ofta sämre än det första, för du har en odräglig vana att jämföra din partner med den förra, särskilt i sängen!
Ändå är du en gåtfull och överraskande kärlekspartner. Du är blyg men också starkt sexuellt lagd och primitivt sensuell. Du är stillsam och listig, nästan aldrig framfusig och högljudd, och du kan konsten att få folk dit du vill. Men när du blir sårad blir du hämnlysten och kan sura och snyfta som ingen annan. Du är småaktig när man retas med dig - hämnden kan bli anklagelser eller vilt slöseri!
Ditt största problem är kanske svårigheten du har att tala ut med din partner. Du säger aldrig rent ut vad du vill. Istället använder du antydningar, för du har svårt att vara rättfram. Kräftor tror att omgivningen känner på sig vad de är ute efter! Du skulle kanske lyckas bättre i dina relationer om du slutade skylla allting på din partner. Om du lär dig att älska utan att äga och att inte klamra fast vid ett dåligt förhållande, kan du bli en mognare människa.
Din partner måste ha stort tålamod, för ditt humör växlar över en natt från nattsvart depression till upprymdhet. Du tål inte skämt på din bekostnad, men är sentimental på gränsen till gråtmildhet och tror stenhårt på romantik. Din stjärnögda oskuld måste nog balanseras med lite realism om du ska få ett lyckligt äktenskap, för ingen människa är fullkomlig, och om du sätter din älskade på piedestal kommer det att sluta med ett fall. Försök acceptera andra med både goda och dåliga sidor, för du har många fina egenskaper och kan anstränga dig en hel del för att äktenskapet ska bli bra. Men du måste öppna dig och säga rent ut vad du behöver, annars uppstår aldrig någon ärlig kontakt. Du ska inte gå undan, för egentligen behöver du äkta kärlek och total hängivenhet, och för det krävs intimitet.
Kräftans bästa partners finns i Fiskarna och Skorpionen. Med Skorpionen får du ett långt och sensuellt förhållande, för ett annat vattentecken kan handskas med ditt humör, hjälpa dig när du är nere och glädjas med dig när du är glad. Fiskarna har den intuitiva förståelse du längtar efter, och ni kan drömma tillsammans. Kräftan går också bra i par med Oxen, för båda är hemkära och behöver materiell trygghet. Förutom ger Oxen förhållandet stadga och förnuft och kan lugna den förskrämda Kräftan. Själv dras du till Stenbocken, ditt motsatta tecken, och det kan gå bra om du lyckas skärpa dig och ordna livet praktiskt för dig. Jungfrun erbjuder dig också stabilitet och arbetar hårt för att hålla dig med den lyx du vill ha.


Det du drömmer om i hemlighet:
Kräftan är mjuk, stentimental och romantisk och lever för kärlek. I dina fantasier är det sällan du som tar initiativet för du vill bli hänförd, och du drömmer gärna om att bli uppvaktad och ompysslad. Ömhet och komplimanger är vad som väcker din åtrå. Ingen älskar musik som Kräftan - en älsklingsmelodi och en gäckande parfymdoft kan väcka minnen och starka känslor.
Du njuter av svärmiska romaner och älskar att se din partner djupt i ögonen och drömma om kommande njutningar. Egentligen är du mer för att drömma än för att handla, och du skapar hellre en situation där andra kan ta ledningen än tar initiativet själv.
Du utstrålar sex i rörelser och leenden. Dina fantasier är ofta mystiskt beslöjade. Men du behöver visuell och verbal stimulans och nöjer dig inte med att vara stjärna i en stumfilm. Kräftan vill ha meningsftyllda romanser - engångsföreställningar är inte din melodi. Du vill ha en följetong också i fantasin, där den ena episoden följer på den andra och allt är mjukt och finkänsligt, långsamt och sensuellt.
Din fantasipartner är livlig och självsäker, energisk och lockande. Gärna föreställer du dig en blomsteräng eller havsstrand där din älskare smeker dig mjukt och skickligt. Och du vill ledas in i njutningen med milda händer.

Tvivel, skräck och mardrömmar:
Kräftan lever vanligen i ett tillstånd av ständig ängslan av stora mått. Du är så känslig och emotionell att du ofta försöker dölja dina känslor - även om du verkar lugn på ytan, sjuder det inom dig av fruktan och tvivel.
Kräftan känner mer rädlsa än någon annan, undantag möjligen Fisken. Du oroar dig som en självklar sak - antingen inom dig eller med högljutt gnäll. Men rädslan har en förmåga att gnaga på ditt självförtroende och kan hindra dig från att växa genom att fördärva ditt redan svaga initiativ. Dessutom får fruktan dig att klamra fast dig vid det gamla och beprövade istället för att ta risker och åstadkomma förändringar.
Kanske är det bara Oxen som delar din hetsjakt på trygghet.
Du oroar dig för det grundläggande i livet; mat, bostad, bekvämlighet och sex. Du kan få mani på materiella ting och bli en riktig hamster, samla förråd för morgondagen så till den grad att du glömmer att leva i nuet - och det ökar din ängslan och minskar din livsglädje. Hemmet är det viktigaste av allt för dig, och du anstränger dig verkligen för att skapa en bekväm, trygg fristad.
Ditt humör och dina starka "känningar" kan skrämma dig men din intuitation är faktiskt din styrka - acceptera och använd den! Fast det är lätt hänt att fruktan tar över när du är deprimerad, och då kan bara Fiskarna tävla med dig i skräckslaghet.
Du har svårt att skratta åt dig själv, för du är väldigt rädd för att bli förlöjligad. Då drar du dig inom ditt skal för att undgå det. Det är nästan omöjligt för andra att veta var det har dig när du gömmer dig där inne. Ofta drar du dig undan av rädlsa för att bli förödmjukad; antingen sätter du upp murar omkring dig eller också går du bara din väg. Ditt stora problem att du tar allting så personligt och känner dig tvungen att försvara dig hela tiden.
Din största fasa är nog att inte lyckas etablera trygghet i livet. Och den näst största är säkert att mista den när du har fått den!


Förhoppningar, drömmar och en gnutta trolleri:
Precis som månen, din härskande planet är du bilskapande i din natur, och ofta ser du livet som en serie spegelbilder. Din fantasi är outtröttlig och kan ta över helt och håller om du inte använder lite logig och sunt förnuft. Ibland ser man dig stirra ut i fjärran eller in i din älskades ögon - fast du tänker på något helt annat! Kräftan dagdrömmer oavbrutet. Eftersom du är ett vattentecken har du lätt att ta intryck, samtidigt som du är dramatisk, självupptagen, känslomässig och psykiskt känslig. Du tar åt dig all slags energi och kan ha svårt att släppa ut den igen. Kräftan har en tendens att lagra saker och ting och samlar ofta på sig en väldigt massa onödiga känslor. Där hämtar du stoff till dina drömmar.
Du drömmer mer än du handlar - utom i allvarliga kriser - och ofta verkar du tankspridd. Men när det verkligen gäller vaknar du till och gör något. Se upp så att din drömvärld inte tar över, för då kan du tappa greppet om verkligheten - då känner du dig trygg! Att se verkligheten i vitögat betyder ofta gråt och tandagnisslan, men du ska vara glad åt att du kan gråta ut.
Din högsta dröm är att skapa en skyddande miljö, långt borta från världens bekymmer - du är hemkär och en underbar förälder. Ingen har så starkt bobyggarinstinkt som du! Livet består av att ta hand om andra, och barn kommer förstås in här. Ett liv utan barn är otänkbart för Kräftan. Förutom din avkomma älskar du naturen, och du fyller ditt hem och din trädgård med underbara växter och blommor. När du fått ditt hem och din blomstergård kan du falla i romantiska drömmerier om gångna tider. Blommor, dofter och bilder väcker minnen och starka känslor; du drömmer om en trygg värld där du aldrig blir hotad.
Du har en diktares hjärta och ofta en siares själ. Andra hjälper du genom klärvoajans och telepati, för alla Kräftor har ett medfött sjätte sinne. Du kan ha starka band med det förflutna, kanske genom din mor, och därför är det allför lätt för dig att strunta i nuets utmaningar och dagdrömma om det förgångna istället. Du är nostalgisk och sentimental och tycker ofta att nuet inte kan mäta sig med historien - men torka tårarna och försök leva i nuet, för det är nuet som räknas. Du har lätt att tro att morgondagen ska föra med sig regn och ingen sol, och du slösar därför bort värdefull kraft på att försöka skydda dig.
Kräftan söker livets goda - du har en särskild förmåga att hitta det bästa som livet kan erbjuda. Men även om du har ett fulländat hem och kan skapa en harmonisk atmosfär åt dina närmaste, så måste allt det där balanseras mot dina egna inre behov. Bara materialism kommer man inte långt med! Lär dig att öppet ge andlig och känslomässig kärlek, så vinner du balansen du söker.
Kärlek utan villkor kan vara den magiska nyckel du letar efter. Lär dig älska dig själv, så lär du dig att ge, och ger du så får du tillbaka - utan att föra protokoll.

Till er.

Jag vill säga en sak till de få som läser min blogg, eller ens vet att den finns.
De enda som läser är antingen personer som står mig riktigt nära, snokande människor eller såna som fortsatt läsa sen den skapades för två år sedan.
Men jag vill klargöra för er att jag skriver för min egen skull.
Det är ett sätt för mig att få ut mina tankar när det är som värst.
Jag skriver verkligen inte för att få sympati eller för att folk ska känna igen sig i vad jag skriver.
Men det här inlägget jag tänker skriva idag är till för de som står mig nära.
Jag har fått höra att jag har sårat många det senaste året. Mina närmsta.

Jag tänker inte skylla på någon annan än mig själv. Men jag har faktiskt inte insett att jag sårat någon.
Mina tankar dödar mig inifrån. Jag har hållt/håller mig och mina tankar för mig själv.
Jag pratar nästan inte med någon om vad jag egentligen tänker på och vad det är som är fel.
Förut gjorde jag, men inte längre. Det finns förklaringar till det. Flera faktiskt.
När jag ens nämner Honom, eller ens säger Hans namn, så får jag en viss reaktion.
Det gäller nästan alla.
Vissa mer än andra. En blick, någon dum kommentar eller en suck.
Jag vet vad alla tycker och tänker när det gäller honom.
Hur ska jag kunna förklara, berätta eller säga något om vad jag går egenom om jag alltid får en reaktion som får mig att må ännu sämre?
"Hur kan du ens tänka på honom efter vad han gjorde mot dig!?"
"För fan, han var ju bla bla bla!"
"Att du ens kan nämna honom!?"
"Kom över honom för fan!"
"Vadå? Du tänker väl för fan inte träffa honom igen?!"
"Jag vill bara spy när jag hör det namnet!"
Vem fan tror att jag ska blotta min själ för någon som kommer med en sån kommentar efter min första mening?
Eller inte ens första mening, bara efter att jag sagt något om honom som jag kommit att tänka på i något sammanhang!
Visst, det finns vissa som inte beter sig så,
såna som försöker prata med mig på ett normalt sätt.
Men det är sjukt svårt att få fram något.
Det är så mycket som jag egentligen borde säga men det finns ingenstans att börja.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Vad som också hindrar mig är att det känns som att ingen kommer förstå vad jag menar eftersom alla har en viss uppfattning av honom.
Det känns som att alla egentligen skrattar åt mig för att jag är så dum som fortfarande är fast.
Om jag skulle berätta något fint minne från min och hans tid tillsammans
skulle den som lyssnar dumförklarat mig i tysthet och tänkt att jag var trög som blev lurad på ett sånt sätt,
och för att jag fortfarande inte fattat det.
Jag säger inte att folk inte tycka vad dom vill, jag respekterar alla för sina åsikter,
och vissa saker behöver jag kanske höra.
Men inte en chans att det hjälper mig.
Det har aldrig varit meningen att såra någon.
Det kanske är själviskt, men allt inuti mitt huvud får mig isolerad.
Det är klart att jag har känt glädje och gemenskap och allt det där,
men det finns ändå alltid något annat där.
Ibland glömmer jag bort att det finns människor som bryr sig om mig.
När jag sedan upptäcker det eller får det bekräftat för mig så blir jag verkligen glad,
denna veckan har gråtit av lycka för att jag förstått det.
Jag har gråtit inför två personer jag aldrig gråtit inför förut.
Men det viktigaste jag vill få fram med detta är nog att det har aldrig varit meningen att göra någon besviken,
sur, ledsen eller bortstött. Jag vill att ni ska veta att jag verkligen uppskattar vad ni gör för mig,
men det är jättesvårt för mig att prata om allt. Jag hoppas att ni inte ger upp allt om mig.
Jag går egenom en jobbig period, jag vet inte hur länge det kommer vara såhär,
men det har absolut ingenting med er att göra.
Jag menar, det är mig det är fel på, inte er.
Mamma, pappa, Chrisitan, Anna, Per, och några till som står mig nära:
Förlåt. Tack.
Jag älskar er.
Jag vill säga en sak till de få som läser min blogg,
eller ens vet att den finns.
De enda som läser är antingen personer som står mig riktigt nära,
snokande människor eller såna som fortsatt läsa sen den skapades för två år sedan.
Men jag vill klargöra för er att jag skriver för min egen skull.
Det är ett sätt för mig att få ut mina tankar när det är som värst.
Jag skriver verkligen inte för att få sympati
eller för att folk ska känna igen sig i vad jag skriver.
Men det här inlägget jag tänker skriva idag är till för de som står mig nära.

Jag har fått höra att jag har sårat många det senaste året.
Mina närmsta.
Jag tänker inte skylla på någon annan än mig själv.
Men jag har faktiskt inte insett att jag sårat någon.
Mina tankar dödar mig inifrån.
Jag har hållt/håller mig och mina tankar för mig själv.
Jag pratar nästan inte med någon om vad jag egentligen tänker på
och vad det är som är fel.
Förut gjorde jag, men inte längre.
Det finns förklaringar till det.
Flera faktiskt.

När jag ens nämner Honom, eller ens säger Hans namn, så får jag en viss reaktion.
Det gäller nästan alla.
Vissa mer än andra.
En blick, någon dum kommentar eller en suck.
Jag vet vad alla tycker och tänker när det gäller honom.
Hur ska jag kunna förklara, berätta eller säga något
om vad jag går egenom om jag alltid får en reaktion
som får mig att må ännu sämre?
"Hur kan du ens tänka på honom efter vad han gjorde mot dig!?"
"För fan, han var ju bla bla bla!"
"Att du ens kan nämna honom!?"
"Kom över honom för fan!"
"Vadå? Du tänker väl för fan inte träffa honom igen?!"
"Jag vill bara spy när jag hör det namnet!"
Vem fan tror att jag ska blotta min själ för någon som kommer med
en sån kommentar efter min första mening?
Eller inte ens första mening,
bara efter att jag sagt något om honom
som jag kommit att tänka på i något sammanhang!
Visst, det finns vissa som inte beter sig så,
såna som försöker prata med mig på ett normalt sätt.
Men det är sjukt svårt att få fram något.
Det är så mycket som jag egentligen borde säga
men det finns ingenstans att börja.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Vad som också hindrar mig är att det känns som att ingen kommer förstå vad jag menar eftersom alla har en viss uppfattning av honom.
Det känns som att alla egentligen skrattar åt mig
för att jag är så dum som fortfarande är fast.
Om jag skulle berätta något fint minne från min och hans tid tillsammans
skulle den som lyssnar dumförklarat mig i tysthet
och tänkt att jag var trög som blev lurad på ett sånt sätt,
och för att jag fortfarande inte fattat det.
Jag säger inte att folk inte tycka vad dom vill,
jag respekterar alla för sina åsikter,
och vissa saker behöver jag kanske höra.
Men inte en chans att det hjälper mig.

Det har aldrig varit meningen att såra någon.
Det kanske är själviskt, men allt inuti mitt huvud får mig isolerad.
Det är klart att jag har känt glädje och gemenskap och allt det där,
men det finns ändå alltid något annat där.
Ibland glömmer jag bort att det finns människor som bryr sig om mig.
När jag sedan upptäcker det
eller får det bekräftat för mig så blir jag verkligen glad,
denna veckan har gråtit av lycka för att jag förstått det.
Jag har gråtit inför två personer jag aldrig gråtit inför förut.
Men det viktigaste jag vill få fram med detta är nog att
det har aldrig varit meningen att göra någon besviken,
sur, ledsen eller bortstött.
Jag vill att ni ska veta att jag verkligen uppskattar vad ni gör för mig,
men det är jättesvårt för mig att prata om allt.
Jag hoppas att ni inte ger upp allt om mig.
Jag går egenom en jobbig period,
jag vet inte hur länge det kommer vara såhär,
men det har absolut ingenting med er att göra.
Jag menar, det är mig det är fel på, inte er.

Mamma, pappa, Chrisitan, Anna, Per, och några till som står mig nära:
Förlåt. Tack.
Jag älskar er.

Din närhet.

Hur kan det som skadar mig mest kännas så bra?
Hur kan jag ens känna några positiva känslor i din närvaro?
Att ligga i din famn igen fick mig att känna allt en människa kan känna i hela sitt liv på en och samma gång.
Att få känna dina andetag mot min hals.
Din beröring.
Sättet som bara du kan titta på mig.
Småsaker som var speciella för oss som jag hade glömt kom du ihåg.
Jag förstår inte varför jag dras till dig trots allt du gjort mot mig.
Du har henne och jag vet att det aldrig kommer bli vi igen.
Jag vill inte att det ska bli vi.
Men att umgås med dig och att vara så nära dig är något speciellt.
Jag vet att jag inte borde tycka som jag tycker.
Jag önskar att allt var annorlunda.
Det finns flera olika sätt som hade varit bättre än vad det är nu.
Hur kan det som skadar mig mest kännas så bra?
Hur kan jag ens känna några positiva känslor i din närvaro?
Hur kunde det som nyss hänt hända?
Att sova bredvid dig,
ligga i din famn,
känna din hud under mina fingar,
att vila mitt huvud mot din axel
och ligga med ansiktet gömt mot din hals,
känna värmen från din kropp mot min,
Din närhet fick mig att känna allt en människa kan känna i hela sitt liv på en och samma gång.
Att få känna dina andetag mot min hals.
Din beröring.
Sättet som bara du kan titta på mig.
Småsaker som var speciella för oss, som jag hade glömt, kom du ihåg.
Våra kroppar kunde inte komma närmre varandra,
hur hårt vi än kramades så var det inte tillräckligt.
Vi låg och höll om varandra från morgonen till kvällen.
Trots att du visste att jag var tvungen att gå så tjatade du om att jag skulle stanna.
Du ville träffas redan dagen efter.
Varför gör du såhär när du fått vad du så länge velat ha?
Vi träffades till och med samma dag som hon kom tillbaka,
några minuter innan ni möttes hade du och jag legat i samma säng,
med armarna runt varandra.

Jag förstår inte varför jag dras till dig trots allt du gjort mot mig.
Du har henne och jag vet att det aldrig kommer bli vi igen.
Jag vill inte att det ska bli vi.
Men att umgås med dig och att vara så nära dig är något speciellt.
Jag vet att jag inte borde tycka som jag tycker.
Jag önskar att allt var annorlunda.
Det finns flera olika sätt som hade varit bättre än vad det är nu.
Men nu när du har fått henne,
varför beter du dig såhär?
Hur kan jag ens låta mig själv göra det du gjort mot mig förut?
Jag önskar att jag aldrig hade träffat dig innan,
att vi aldrig hade varit tillsammans,
att jag aldrig hade fått känslor för dig.
Då hade jag kunnat njuta av att umgås med dig nu
och jag hade kunnat ligga och mysa med dig utan alla dessa tankar.
Fast kanske är det bara jag som måste sätta stopp för mig själv
och motstå dig och allt vi hade förut,
sakerna som håller mig kvar.


.


I have to close your door into my heart.

Fast i mina egna tankar.

Jag drömmer om dig i princip varje natt.

Du blev dömd till döden för något du inte hade gjort. De höll dig inlåst o du satt och väntade på att dö. Jag och två eller tre till gjorde inbrott där du var, vi planerade och kämpade riktigt mycket för att kunna få ut dig därifrån. Det var bara några timmar kvar tills du skulle få ditt straff men vi hann rädda dig i tid därifrån.

Allt är som det är idag, vi har gjort slut och träffas aldrig.
Jag o min mamma åkte buss. Utanför bussen var en jättestor trappa, riktigt hög o bred med brutalt många och stora trappsteg. Jag ser dig sitta där med någon snubbe. Många andra människor satt utspridda på trappan och fikade, pratade eller solade. Tydligen så visste jag att något skulle hända precis där och att alla som satt på trappan skulle dö. Trots att min mamma var med på bussen så kände jag att jag måste ut och få bort dig därifrån. Jag trycker på stoppknappen så bussen ska stanna på nåsta hållplats. Hur mkt jag än säger till så stannar inte bussen. Tillslut stannar den långt därifrån och som alla vet så har jag jättedåligt lokalsinne. Jag springer runt och försöker hitta tillbaka men jag hittar inte. Jag springer så snabbt jag kan, överallt och försöker verkligen hitta till trappan så jag kan rädda dig.
Helt plötsligt är jag hemma o tittar på Nyheterna på TV. Det är filmat precis framför trappan, jag ser dig sitta där med den snubben o jag ser bomber falla, och jag ser dig dö.


Förutom alla "jag måste rädda dig"-drömmar så drömmer jag ofta att du o jag gör massa saker tillsammans och att allt är som det var innan. Vi håller varandra i handen. Tittar på varandra med speciella blickar eller ler mot varandra. Kramas eller pussas. Massa såna saker som gör allt sjukt jobbigt när man vaknar.


Första gången en person, som jag faktiskt trodde att jag skulle få känslor för efter dig, sov hos mig drömde jag att du o jag hade sex, riktigt mycket, som att det var på riktigt. När jag sen vaknade helt yrvaken och kände att någon höll om mig var jag inte säker på om det var du eller någon annan som låg där i sängen med mig.


Jag vill komma över dig,
jag vill gå vidare,
jag vill att det ska kunna gå minst en dag utan att jag tänker på dig.
Varför är jag så fäst vid dig när du gjort så mycket dåligt mot mig?
Det har snart gått tre månader sedan vi gjorde slut.
Varför är jag såhär?
Fortfarande?!

Jag kan inte sluta tänka.

Du behandlade mig som skit
spottade på min kärlek till dig
och alla försök jag gjorde för att vi skulle kunna fixa allt.
Ljög
var otrogen.
Jag gjorde också dåliga saker
men jävligt mkt gick sönder inuti mig
jag grät flera gånger dagligen
i veckor
det gjorde så ont.
Jag säger inte detta för att få dig att ta mig tillbaka
det är absolut inte det jag menar.
Jag skulle inte gett dig ännu en chans
dessutom vet jag att du vill vara med henne.

Jag kan knappt beskriva hur tiden med dig var.
När jag tänker tillbaka på det så var det så himla roligt.
Allting.
Vad vi än gjorde så hade vi alltid kul.
Jag var alltid så glad över att va med dig
även om jag ibland inte visade det
jag är alltid sån..
Samma med mitt förra förhållande
jag fattar inte hur mkt jag uppskattar det förens efteråt när det är över.
Jag tänker alltid efteråt att det kanske fanns något jag skulle gjort bättre.
Men i detta fallet vet jag att det inte hade gått ändå
det hade ändå blivit såhär.
Det visste jag egentligen redan när jag fick reda på att hon skulle flytta hit.
Jag försökte ta vara på sista tiden med dig så mycket jag kunde
i slutet tänkte jag alltid på att,
när jag kramade dig
höll dig i handen
eller fick en puss,
det kanske skulle bli sista gången.
Eller när du sa mitt namn eller att du älskade mig.
Jag tänkte till o med att jag skulle försöka komma ihåg det
exakt hur det kändes och hördes
så jag alltid skulle komma ihåg det.

Du har varit jävligt dum mot mig
men trots allt så kan jag inte förneka att det var en underbar tid med dig.
Jag vet att jag har sagt att det är värsta tiden i mitt liv
och det är det delvis också.
För nu vet jag hur alltid egentligen låg till under tiden det var vi.
Men utan den vetskapen var det bästa tiden i mitt liv.  
Jag kommer aldrig tycka om någon av dina kommande flickvänner
ingen kommer vara värd att må så bra
och möjligtvis må så dåligt.

Jag kommer alltid önska att saker var annorlunda än vad det var
för jag vet att hade inte allting varit som det är
då hade vi varit tillsammans nu
jag hade fortfarande varit hel,
för då hade jag varit med dig.

Men oavsätt vad som händer i framtiden
vet jag att jag vill ha kontakt med dig
vi kanske någon gång kan ses som nära vänner och ha lika roligt som vi hade då.



<3







Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0