Till er.
Jag vill säga en sak till de få som läser min blogg, eller ens vet att den finns.
De enda som läser är antingen personer som står mig riktigt nära, snokande människor eller såna som fortsatt läsa sen den skapades för två år sedan.
Men jag vill klargöra för er att jag skriver för min egen skull.
Det är ett sätt för mig att få ut mina tankar när det är som värst.
Jag skriver verkligen inte för att få sympati eller för att folk ska känna igen sig i vad jag skriver.
Men det här inlägget jag tänker skriva idag är till för de som står mig nära.
Jag har fått höra att jag har sårat många det senaste året. Mina närmsta.
Jag tänker inte skylla på någon annan än mig själv. Men jag har faktiskt inte insett att jag sårat någon.
Mina tankar dödar mig inifrån. Jag har hållt/håller mig och mina tankar för mig själv.
Jag pratar nästan inte med någon om vad jag egentligen tänker på och vad det är som är fel.
Förut gjorde jag, men inte längre. Det finns förklaringar till det. Flera faktiskt.
När jag ens nämner Honom, eller ens säger Hans namn, så får jag en viss reaktion.
Det gäller nästan alla.
Vissa mer än andra. En blick, någon dum kommentar eller en suck.
Jag vet vad alla tycker och tänker när det gäller honom.
Hur ska jag kunna förklara, berätta eller säga något om vad jag går egenom om jag alltid får en reaktion som får mig att må ännu sämre?
"Hur kan du ens tänka på honom efter vad han gjorde mot dig!?"
"För fan, han var ju bla bla bla!"
"Att du ens kan nämna honom!?"
"Kom över honom för fan!"
"Vadå? Du tänker väl för fan inte träffa honom igen?!"
"Jag vill bara spy när jag hör det namnet!"
Vem fan tror att jag ska blotta min själ för någon som kommer med en sån kommentar efter min första mening?
Eller inte ens första mening, bara efter att jag sagt något om honom som jag kommit att tänka på i något sammanhang!
Visst, det finns vissa som inte beter sig så,
såna som försöker prata med mig på ett normalt sätt.
Men det är sjukt svårt att få fram något.
Det är så mycket som jag egentligen borde säga men det finns ingenstans att börja.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Vad som också hindrar mig är att det känns som att ingen kommer förstå vad jag menar eftersom alla har en viss uppfattning av honom.
Det känns som att alla egentligen skrattar åt mig för att jag är så dum som fortfarande är fast.
Om jag skulle berätta något fint minne från min och hans tid tillsammans
skulle den som lyssnar dumförklarat mig i tysthet och tänkt att jag var trög som blev lurad på ett sånt sätt,
och för att jag fortfarande inte fattat det.
Jag säger inte att folk inte tycka vad dom vill, jag respekterar alla för sina åsikter,
och vissa saker behöver jag kanske höra.
Men inte en chans att det hjälper mig.
Det har aldrig varit meningen att såra någon.
Det kanske är själviskt, men allt inuti mitt huvud får mig isolerad.
Det är klart att jag har känt glädje och gemenskap och allt det där,
men det finns ändå alltid något annat där.
Ibland glömmer jag bort att det finns människor som bryr sig om mig.
När jag sedan upptäcker det eller får det bekräftat för mig så blir jag verkligen glad,
denna veckan har gråtit av lycka för att jag förstått det.
Jag har gråtit inför två personer jag aldrig gråtit inför förut.
Men det viktigaste jag vill få fram med detta är nog att det har aldrig varit meningen att göra någon besviken,
sur, ledsen eller bortstött. Jag vill att ni ska veta att jag verkligen uppskattar vad ni gör för mig,
men det är jättesvårt för mig att prata om allt. Jag hoppas att ni inte ger upp allt om mig.
Jag går egenom en jobbig period, jag vet inte hur länge det kommer vara såhär,
men det har absolut ingenting med er att göra.
Jag menar, det är mig det är fel på, inte er.
Mamma, pappa, Chrisitan, Anna, Per, och några till som står mig nära:
Förlåt. Tack.
Jag älskar er.
Jag vill säga en sak till de få som läser min blogg,
eller ens vet att den finns.
De enda som läser är antingen personer som står mig riktigt nära,
snokande människor eller såna som fortsatt läsa sen den skapades för två år sedan.
Men jag vill klargöra för er att jag skriver för min egen skull.
Det är ett sätt för mig att få ut mina tankar när det är som värst.
Jag skriver verkligen inte för att få sympati
eller för att folk ska känna igen sig i vad jag skriver.
Men det här inlägget jag tänker skriva idag är till för de som står mig nära.
Jag har fått höra att jag har sårat många det senaste året.
Mina närmsta.
Jag tänker inte skylla på någon annan än mig själv.
Men jag har faktiskt inte insett att jag sårat någon.
Mina tankar dödar mig inifrån.
Jag har hållt/håller mig och mina tankar för mig själv.
Jag pratar nästan inte med någon om vad jag egentligen tänker på
och vad det är som är fel.
Förut gjorde jag, men inte längre.
Det finns förklaringar till det.
Flera faktiskt.
När jag ens nämner Honom, eller ens säger Hans namn, så får jag en viss reaktion.
Det gäller nästan alla.
Vissa mer än andra.
En blick, någon dum kommentar eller en suck.
Jag vet vad alla tycker och tänker när det gäller honom.
Hur ska jag kunna förklara, berätta eller säga något
om vad jag går egenom om jag alltid får en reaktion
som får mig att må ännu sämre?
"Hur kan du ens tänka på honom efter vad han gjorde mot dig!?"
"För fan, han var ju bla bla bla!"
"Att du ens kan nämna honom!?"
"Kom över honom för fan!"
"Vadå? Du tänker väl för fan inte träffa honom igen?!"
"Jag vill bara spy när jag hör det namnet!"
Vem fan tror att jag ska blotta min själ för någon som kommer med
en sån kommentar efter min första mening?
Eller inte ens första mening,
bara efter att jag sagt något om honom
som jag kommit att tänka på i något sammanhang!
Visst, det finns vissa som inte beter sig så,
såna som försöker prata med mig på ett normalt sätt.
Men det är sjukt svårt att få fram något.
Det är så mycket som jag egentligen borde säga
men det finns ingenstans att börja.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Vad som också hindrar mig är att det känns som att ingen kommer förstå vad jag menar eftersom alla har en viss uppfattning av honom.
Det känns som att alla egentligen skrattar åt mig
för att jag är så dum som fortfarande är fast.
Om jag skulle berätta något fint minne från min och hans tid tillsammans
skulle den som lyssnar dumförklarat mig i tysthet
och tänkt att jag var trög som blev lurad på ett sånt sätt,
och för att jag fortfarande inte fattat det.
Jag säger inte att folk inte tycka vad dom vill,
jag respekterar alla för sina åsikter,
och vissa saker behöver jag kanske höra.
Men inte en chans att det hjälper mig.
Det har aldrig varit meningen att såra någon.
Det kanske är själviskt, men allt inuti mitt huvud får mig isolerad.
Det är klart att jag har känt glädje och gemenskap och allt det där,
men det finns ändå alltid något annat där.
Ibland glömmer jag bort att det finns människor som bryr sig om mig.
När jag sedan upptäcker det
eller får det bekräftat för mig så blir jag verkligen glad,
denna veckan har gråtit av lycka för att jag förstått det.
Jag har gråtit inför två personer jag aldrig gråtit inför förut.
Men det viktigaste jag vill få fram med detta är nog att
det har aldrig varit meningen att göra någon besviken,
sur, ledsen eller bortstött.
Jag vill att ni ska veta att jag verkligen uppskattar vad ni gör för mig,
men det är jättesvårt för mig att prata om allt.
Jag hoppas att ni inte ger upp allt om mig.
Jag går egenom en jobbig period,
jag vet inte hur länge det kommer vara såhär,
men det har absolut ingenting med er att göra.
Jag menar, det är mig det är fel på, inte er.
Mamma, pappa, Chrisitan, Anna, Per, och några till som står mig nära:
Förlåt. Tack.
Jag älskar er.
Kommentera! :D
Postat av: terese
Kärleken är det sällsamma tillstånd som alla skrattar åt, tills de själva hamnar i det - Sigismund von Radecki (1891-1970)
Vi älskar dig också <3
Trackback
