Ett ord kan förändra allt. (skolarbete, krönika)
Ja! Ett ord vi använder alldeles för sällan.
Skulle du erbjuda en främling skjuts? Skulle du ha sex med kärringen i lägenheten bredvid? Skulle du beställa en fru på postorder? Inte?
Det skulle iallafall Jim Carrey gjort i filmen Yes Man där han spelar Carl Allen. Carl är en typisk "nej-sägare", fram tills den dagen då en gammal vän bjuder med honom på en kurs där ordet "nej" förbjuds. Istället måste han svara ja på allt, oavsätt vad det gäller.
Filmen fick mig att inse hur mycket rutiner och vanor alla människor har. Vi är så vana vid att säga nej till sådant som vi inte brukar göra. Varför? Varför inte bara våga chansa om någon erbjuder eller behöver hjälp med något? Vi människor har skapat ett system av normer (hur du bör agera), men ibland är det nog bra om man tänjer lite på gränserna och går ut ur sin skyddsbubbla. Även om "ja" kan leda till konstiga utmaningar eller uppgifter är det en erfarenhet i livets skola.
Efter att ha sett Yes Man kände jag att jag ville bli mer av en "ja-sägare". Det är otroligt hur mycket man kan påverkas av filmer! Jag tror det har att göra med att när man känner igen sig i en film blir den mer tilltalande. Nästan som att man ser sitt liv på en skärm under några minuter, precis som Tomas Axelson sa i en artikel av Karin Svensson, i Svenska Dagbladet år 2008.
I artikeln tas det även upp att efter en riktigt bra film kan man känna sig som en ny människa fylld av nya ideér. Som alla vet har filmer oftast ett lyckligt slut. Om man mår dåligt över något och handlingen påminner om ens egen situation tänker man omedvetet att allting tillslut kommer lösa sig, precis som det gjorde för karaktärernas liv man nyss följt. Lars Lillestam, professor i musikvetenskap, tror att man kan bearbeta trauman och sorger genom film och musik. Man följer någon med samma problem som en själv och ser hur deras liv ordnar upp sig.
Man kan också påverkas till att vilja bli en bättre människa. Carl Allen i Yes Man säger ja till att hjälpa olika människor trots att han i vanliga fall redan hade haft ett nej förberett på tungan. Förra veckan när jag satt på en uteservering på ett café med några tjejkompisar kom det fram en gammal man till mig. Han hade fett hår, trasiga jeans som var indränkta i urin, långt oansat skägg som dolde rynkorna i ansiktet. Man kände lukten av öl och vodka när han öppnade munnen och frågade om han kunde få en cigg. Jag hade redan lagt fram i huvudet vad för ursäkt jag skulle skylla på för att spara mina cigaretter, men istället tänkte jag efter. Klart jag ska bjuda honom!
Skulle du bjuda en alkolist, som nyss kissat ner sig, på en cigg? Ja!
Skulle du erbjuda en främling skjuts? Skulle du ha sex med kärringen i lägenheten bredvid? Skulle du beställa en fru på postorder? Inte?
Det skulle iallafall Jim Carrey gjort i filmen Yes Man där han spelar Carl Allen. Carl är en typisk "nej-sägare", fram tills den dagen då en gammal vän bjuder med honom på en kurs där ordet "nej" förbjuds. Istället måste han svara ja på allt, oavsätt vad det gäller.
Filmen fick mig att inse hur mycket rutiner och vanor alla människor har. Vi är så vana vid att säga nej till sådant som vi inte brukar göra. Varför? Varför inte bara våga chansa om någon erbjuder eller behöver hjälp med något? Vi människor har skapat ett system av normer (hur du bör agera), men ibland är det nog bra om man tänjer lite på gränserna och går ut ur sin skyddsbubbla. Även om "ja" kan leda till konstiga utmaningar eller uppgifter är det en erfarenhet i livets skola.
Efter att ha sett Yes Man kände jag att jag ville bli mer av en "ja-sägare". Det är otroligt hur mycket man kan påverkas av filmer! Jag tror det har att göra med att när man känner igen sig i en film blir den mer tilltalande. Nästan som att man ser sitt liv på en skärm under några minuter, precis som Tomas Axelson sa i en artikel av Karin Svensson, i Svenska Dagbladet år 2008.
I artikeln tas det även upp att efter en riktigt bra film kan man känna sig som en ny människa fylld av nya ideér. Som alla vet har filmer oftast ett lyckligt slut. Om man mår dåligt över något och handlingen påminner om ens egen situation tänker man omedvetet att allting tillslut kommer lösa sig, precis som det gjorde för karaktärernas liv man nyss följt. Lars Lillestam, professor i musikvetenskap, tror att man kan bearbeta trauman och sorger genom film och musik. Man följer någon med samma problem som en själv och ser hur deras liv ordnar upp sig.
Man kan också påverkas till att vilja bli en bättre människa. Carl Allen i Yes Man säger ja till att hjälpa olika människor trots att han i vanliga fall redan hade haft ett nej förberett på tungan. Förra veckan när jag satt på en uteservering på ett café med några tjejkompisar kom det fram en gammal man till mig. Han hade fett hår, trasiga jeans som var indränkta i urin, långt oansat skägg som dolde rynkorna i ansiktet. Man kände lukten av öl och vodka när han öppnade munnen och frågade om han kunde få en cigg. Jag hade redan lagt fram i huvudet vad för ursäkt jag skulle skylla på för att spara mina cigaretter, men istället tänkte jag efter. Klart jag ska bjuda honom!
Skulle du bjuda en alkolist, som nyss kissat ner sig, på en cigg? Ja!
Kommentera! :D
Postat av: Max
(finsk brytning) Bra gjort!
Trackback
