alltförmångagånger

Efter att ha varit singel i två månader, hur känns det..?
Det är klart jag undrar vart jag är påväg inom kärlekens tecken
men jag har träffat så mycket nytt folk och jag har så underbara vänner.
Kärleken kan vänta
men ändå inte.

Jag är kärleksberoende.
Jag vill mysa med någon
somna med någon
vakna mitt i natten och känna att någon håller om mig
när jag vaknar på morgonen vill jag möta ett leende fyllt av kärlek
som är till för endast mig.
Jag vill ge all kärlek jag har inom mig
till någon
och få samma sak tillbaka.
Dela allt och ingenting
leva för varandra.
Alla små saker som gör att det pirrar på insidan
allt från en blick
en kyss på pannan
ett leende
eller sättet att säga mitt namn.
Att kunna dela en händelselös dag med någon
kan bli bland de underbaraste dagarna i livet.
Jag vet inte om jag är kär i kärleken
eller om jag bara saknar den?

18 september, någonstans i Lund.
Att upptäcka sanningen med egna ögon var hård,
men definitivt nödvändig.
Efter att ha gett sin själ till en person som inte förtjänat det,
då finns det inte mycket kvar på insidan som är helt.



Det fanns så mycket som var vi,
jag såg oss överallt,
vart jag än var eller vad jag än gjorde.
Jag gör det fortfarande,
trots att det gått två månader nu,
trots att jag försöker gå vidare,
trots att jag har känt antydan till kärlek efteråt.
Du har fastnat i mitt huvud,
det vi hade tillsammans var något utöver det vanliga.
Vi gick egenom mycket tillsammans och försökte hålla ihop.
Trodde jag iallafall.
Jag vet inte vilket av oss som var på riktigt eller bara spel.
Trots att du säger att allting du sagt om mig och oss har varit sant
så kan jag ändå inte tro på det.
Du hade inga problem med att gå vidare,
det hade du gjort redan då.
Men jag går fortfarande runt och funderar,
dock inte lika mycket nu som förut.
Jag försöker glömma alla fina stunder,
och alla minnen vi har delat tillsammans.
Men jag kan inte hjälpa att jag kommer på mig själv ibland
med att lyssna på din musik och tänka på första gången du var här.
Du satt där jag sitter nu, sjöng och gungade med till musiken.
Eller allt annat vi varit med om.
När du såg till att du alltid höll min hand varje gång vi skulle gå över en gata,
alla våra internskämt som ingen annan förstod,
hur cp vår humor var och hur mycket vi alltid flippade,
min födelsedagsresa som varade i 22 timmar,
hur vi alltid tyckte vi var bäst och det var vi två mot världen,
festivalerna i somras,
alla galna platser vi varit på, Svalan,
mumindalen..
Det finns hur mycket som helst som jag hade kunnat skriva.
Jag älskade verkligen dig så innerligt att allting gick sönder efteråt.
Jag hade bestämt med mig själv att inte träffa dig igen,
men ändå hamnade vi i samma stad
på samma tåg
på samma ställe.
Jag ville inte,
men någonting inuti mig kunde inte stå emot.
Jag upptäckte att jag inte längre är kär i dig.
Men jag kan inte rå för att önska att jag hittar någon som dig,
fast bättre.
Du känner mig mig så väl
att du vet vad jag tänker genom mitt kroppspråk.
Att prata med dig om hur allting är nu kändes faktiskt bra.
Det var svårt att inte säga eller göra fel saker som är gamla vanor.
Att få höra dig skratta och se dig le,
jag både älskar och hatar det.
Du fick mig tårögd.
"Hade jag frågat dig om jag fick en kram
hade du kommit till mig direkt och kramat mig
och blivit glad över att jag ens frågade."





Jag kommer ihåg.
Jag vill inte,
men jag vill heller inte glömma.

Jag saknar känslan av att titta utan att se.
Att ta utan att känna.
Att vara tvungen att tänka efter om jag hör utan att höra.
Kunna fokusera utan fokus.
Känna kroppen pulsera och hjärtat banka.

Jag saknar att känna något mot mina fingrar som jag aldrig känt det förut.
Att titta så nog att jag inte bara ser utan granskar.
Att höra en myra springa på marken utan att lyssna.
Tänka så snabbt att det tar en evighet att beskriva det i ord.
Förstå allting som går att förstå utan att fundera.
Känna smaken av nånting utan att smaka.
Uppskatta små saker man aldrig lägger märke till.

jag vill ligga o mysa med dig,
känna ditt hjärta slå,
känna dina andetag,
kunna känna din lukt,
ta på din lena kropp och känna dina ben som döljer sig där under,
speciellt nyckelbenen, revbenen, och höftbenen,
jag vill bli kysst av dig och jag vill kyssa dig tillbaka,
känna din kropp formas efter min när vi ligger emot varandra i min säng,
benen inlindade i varandra och ligga i varandras famn,
jag vill somna med värmen från din kropp mot min
och när jag vaknar vill jag att du ska vara det första jag ser.




skrivet 29e april 09 men tydligen lades det inte upp då.

Jag vill inte be om ursäkt för jag inte är den du trodde jag var
Jag är den jag är och det kommer jag alltid vara
Jag är kanske ingen ängel
Men jag känner inte heller att jag behöver vara det
Om du inte vill ha mig som jag är får du helt enkelt ta någon annan
Jag kommer inte ändra personen jag är för att bli omtykt av dig
Du säger att du ser på mig annorlunda
Det är du som har förändrats och inte jag.


Kommer vi klara av allting?

3e januari 2009, 03.41

klockan är mycket
jag är klarvaken
lyssnar på din sorts musik
varför är huvudet fullt?
alla dessa tankar
jag känner inte dig
men ändå så besatt
är det bara din närhet jag saknar
eller ditt söta leende?
din röst..ditt ansiktsuttryck..din mystik?
varför kan jag inte bara ta en sak i taget?
har detta gått för snabbt?
jag är riktigt kär
men ändå så vet jag så lite om dig
jag tänker på dig hela tiden
har det hänt något nu när du varit borta?
jag är så rädd för att bli sårad
och för att det ska bli samma sak som vanligt
duger jag inte?
vad är det för fel på mig?
smaken av ciggaretten i min mun gör mig lugn
men ändå ännu mer tankfull
bilderna i huvudet som du har skapat
och som jag arbetat fram
dina sista ord innan du åkte
"jag tycker om dig så mycket"
du lät seriös
du verkade mena det
men ändå är jag så rädd att du glömt
fattar du inte att jag bryr mig?
att jag finns här?
tar ännu en cigg för att jag tror att det får mig på andra tankar
tänker jag för mycket?
jag kan se dig framför mig
jag ser dig lyssna till just den här låten
sittande just där jag sitter nu
lycklig och sjungande
men bilden av dig förvandlas till dig och ditt förflutna
varför kan jag inte bara släppa det?
jag kan inte ändra på något som redan hänt
och jag behöver egentligen inte göra det heller
men jag kan heller inte hjälpa att jag ändrar imperfekt till presens
vad vet jag?

Jag tittade precis på Before Sunrise och Before Sunset. Underbara filmer.
Kände igen mig ganska mycket i just det här från Before Sunset:

" Jag känner mig jämt onormal, bara för att jag inte kunnat gå vidare bara sådär.
Folk har affärer eller till och med riktiga förhållanden sen gör de slut och glömmer bort. De går vidare som om de bara bytt frukostflingor.
Jag har aldrig kunnat glömma någon som jag varit tillsammans med för att varenda en har haft sina egenheter.
Man kan inte ersätta någon. Är det borta så är det.
Varje förhållande som tar slut skadar mig. Jag återhämtar mig aldrig. Det är därför jag är försiktig med att starta upp något nytt för det gör för ont.
Till och med att få ett ligg, jag gör inte sånt för jag skulle sakna de mest vardagliga sakerna. Jag är som besatt av detaljer.
Jag kanske är tokig,
men när jag var liten sa alltid mamma att jag var sen till skolan. En dag följde hon efter mig för att ta reda på varför.
Jag stod och tittade på kastanjer som föll, och rullade på trottoaren
eller myror som passerade, eller skuggan av ett löv på en trädstam.
Småsaker.
Det är nog samma sak med människor..
Jag ser små detaljer, som är så speciella som rör mig, och som jag saknar och alltid kommer sakna.
Man kan inte ersätta någon, alla har sådana vackra detaljer. "