alltförmångagånger

18 september, någonstans i Lund.
Att upptäcka sanningen med egna ögon var hård,
men definitivt nödvändig.
Efter att ha gett sin själ till en person som inte förtjänat det,
då finns det inte mycket kvar på insidan som är helt.



Det fanns så mycket som var vi,
jag såg oss överallt,
vart jag än var eller vad jag än gjorde.
Jag gör det fortfarande,
trots att det gått två månader nu,
trots att jag försöker gå vidare,
trots att jag har känt antydan till kärlek efteråt.
Du har fastnat i mitt huvud,
det vi hade tillsammans var något utöver det vanliga.
Vi gick egenom mycket tillsammans och försökte hålla ihop.
Trodde jag iallafall.
Jag vet inte vilket av oss som var på riktigt eller bara spel.
Trots att du säger att allting du sagt om mig och oss har varit sant
så kan jag ändå inte tro på det.
Du hade inga problem med att gå vidare,
det hade du gjort redan då.
Men jag går fortfarande runt och funderar,
dock inte lika mycket nu som förut.
Jag försöker glömma alla fina stunder,
och alla minnen vi har delat tillsammans.
Men jag kan inte hjälpa att jag kommer på mig själv ibland
med att lyssna på din musik och tänka på första gången du var här.
Du satt där jag sitter nu, sjöng och gungade med till musiken.
Eller allt annat vi varit med om.
När du såg till att du alltid höll min hand varje gång vi skulle gå över en gata,
alla våra internskämt som ingen annan förstod,
hur cp vår humor var och hur mycket vi alltid flippade,
min födelsedagsresa som varade i 22 timmar,
hur vi alltid tyckte vi var bäst och det var vi två mot världen,
festivalerna i somras,
alla galna platser vi varit på, Svalan,
mumindalen..
Det finns hur mycket som helst som jag hade kunnat skriva.
Jag älskade verkligen dig så innerligt att allting gick sönder efteråt.
Jag hade bestämt med mig själv att inte träffa dig igen,
men ändå hamnade vi i samma stad
på samma tåg
på samma ställe.
Jag ville inte,
men någonting inuti mig kunde inte stå emot.
Jag upptäckte att jag inte längre är kär i dig.
Men jag kan inte rå för att önska att jag hittar någon som dig,
fast bättre.
Du känner mig mig så väl
att du vet vad jag tänker genom mitt kroppspråk.
Att prata med dig om hur allting är nu kändes faktiskt bra.
Det var svårt att inte säga eller göra fel saker som är gamla vanor.
Att få höra dig skratta och se dig le,
jag både älskar och hatar det.
Du fick mig tårögd.
"Hade jag frågat dig om jag fick en kram
hade du kommit till mig direkt och kramat mig
och blivit glad över att jag ens frågade."





Jag kommer ihåg.
Jag vill inte,
men jag vill heller inte glömma.