alltförmångagånger

När jag tittar ut mellan regndropparna,
som sakta smyger sig neråt på fönsterrutan,
känner jag en harmonisk känsla.
Färgen på träden, husen och lekplatsen
ser ut att vara utblandade med en gnutta svart färg.
För somliga betyder kanske detta
blåsiga, regniga, gråa höstväder bara ångest och längtan efter sol,
men inte för mig.
Kanske är det Rihannas röst i Love the way you lie
som spelar en viss roll,
men i vanliga fall brukar jag tycka att Eminems verser är bättre.
Jag gillar ibland att sitta ensam, lyssna på lugn musik och bara va.
Och ikväll är det ett perfekt tillfälle till detta.

Såhär glad o förväntansfull var jag när jag var påväg till min älsklingsbjörn i helgen :)


Jag gillar att åka tåg o buss när det är tråkigt väder ute,
då har man tid till att fundera och filosofera,
eller bara slappna av en stund.

Test till projektarbetet i grafiken.


Oljemålning. 160cm x 120cm.


Test, textiltryck. Utgångspunkt modellteckning.

Blev klar med en av mina senaste tavlor jag jobbat på här hemma.
Den var dock jävligt svår att fota så här är iaf en aning på hur den ser ut!

Nu är hösten här på riktigt.
Höstterminen. Vinterhalvåret.
Och från ingenstans kommer våren och sommaren 2011 och överraskar.
Studenten. Balen. Slututställningen.

Idag var jag och klassen i Kulturhuset och tittade på lokalen vi ska ställa ut våra verk i. Sista utställningen på gymnasiet. Vid första anblick såg rummet läskigt stort ut. Men när vi sen pratade om vad för saker vi ville visa verkade lokalen otillräckligt liten. Egentligen hade jag velat sätta igång direkt. Jag vill visa alla vad jag gjort och vad jag kan. Sprida flyers över hela stan.

Jag har börjat leta efter balklänningar, eller åtminstone inspiration. Jag riktigt längtar tills alla förberedelser börjar! Planera kläder, frisyr, smink, champangefrukost, fest, efterfest osv. När allt väl börjar förberedas, då börjar nervositeten och förväntningarna stiga.

Det är nästan det jag tycker om allra mest. Förberedelser. Alltid när jag ska resa någonstans gör jag en packlista och packar några dagar innan. Jag kan helt enkelt inte bärga mig! Fast självklart är det inte det enda jag gillar med att åka iväg!
Efter studenten ska troligtvis jag och Anna ut på äventyr i något främmande land.
Jag får väl ta o börja skriva packlista snart!

Ja! Ett ord vi använder alldeles för sällan.

Skulle du erbjuda en främling skjuts? Skulle du ha sex med kärringen i lägenheten bredvid? Skulle du beställa en fru på postorder? Inte?
Det skulle iallafall Jim Carrey gjort i filmen Yes Man där han spelar Carl Allen. Carl är en typisk "nej-sägare", fram tills den dagen då en gammal vän bjuder med honom på en kurs där ordet "nej" förbjuds. Istället måste han svara ja på allt, oavsätt vad det gäller.

Filmen fick mig att inse hur mycket rutiner och vanor alla människor har. Vi är så vana vid att säga nej till sådant som vi inte brukar göra. Varför? Varför inte bara våga chansa om någon erbjuder eller behöver hjälp med något? Vi människor har skapat ett system av normer (hur du bör agera), men ibland är det nog bra om man tänjer lite på gränserna och går ut ur sin skyddsbubbla. Även om "ja" kan leda till konstiga utmaningar eller uppgifter är det en erfarenhet i livets skola.

Efter att ha sett Yes Man kände jag att jag ville bli mer av en "ja-sägare". Det är otroligt hur mycket man kan påverkas av filmer! Jag tror det har att göra med att när man känner igen sig i en film blir den mer tilltalande. Nästan som att man ser sitt liv på en skärm under några minuter, precis som Tomas Axelson sa i en artikel av Karin Svensson, i Svenska Dagbladet år 2008.

I artikeln tas det även upp att efter en riktigt bra film kan man känna sig som en ny människa fylld av nya ideér. Som alla vet har filmer oftast ett lyckligt slut. Om man mår dåligt över något och handlingen påminner om ens egen situation tänker man omedvetet att allting tillslut kommer lösa sig, precis som det gjorde för karaktärernas liv man nyss följt. Lars Lillestam, professor i musikvetenskap, tror att man kan bearbeta trauman och sorger genom film och musik. Man följer någon med samma problem som en själv och ser hur deras liv ordnar upp sig.

Man kan också påverkas till att vilja bli en bättre människa. Carl Allen i Yes Man säger ja till att hjälpa olika människor trots att han i vanliga fall redan hade haft ett nej förberett på tungan. Förra veckan när jag satt på en uteservering på ett café med några tjejkompisar kom det fram en gammal man till mig. Han hade fett hår, trasiga jeans som var indränkta i urin, långt oansat skägg som dolde rynkorna i ansiktet. Man kände lukten av öl och vodka när han öppnade munnen och frågade om han kunde få en cigg. Jag hade redan lagt fram i huvudet vad för ursäkt jag skulle skylla på för att spara mina cigaretter, men istället tänkte jag efter. Klart jag ska bjuda honom!

Skulle du bjuda en alkolist, som nyss kissat ner sig, på en cigg? Ja!

För att bevisa mitt förra inlägg lägger jag upp bilder på helgens fynd!


Överkast och kudde från Ö&B, och en till kudde köpt på HIFs loppis.


Tavla med broderi köpt på loppisen.


Väska köpt på Second Hand.


Örhängen från Second Hand.


Den här lilla elefanten från loppisen fick också följa med mig hem.


Jättesöt sparbössa köpt på Tiger.


Kamera från Onoff.



Och en ny bild på mig :)

På senaste tiden har jag överraskat mig själv.
Förut gick jag alltid runt med huvudet fullt av bekymmer.
Känslor, relationer, lösningar.
Men de senaste veckorna har allt kretsat kring materiella ting.
Jag vet inte om man kan tolka det som något positivt eller negativt.
Kläder, smink, hår.
Pengar, pengar, pengar.
Senaste månaden har jag gått ner nästan 10 kilo.
Jag känner att jag är påväg mot en bättre, finare, lyckligare Jessica.
Anledningen till denna prylhysteri tror jag är på grund av att jag verkligen känner för att förändra mig.
Jag vill inte behöva stå framför garderoben i en halvtimme o byta kläder för att jag inte trivs i det jag tar på mig.
Jag vill att folk som går förbi mig ska titta på mig och nästintill bli avundsjuka på att jag trivs med mig själv.
Jag vill att alla kläder i hela världen ska finnas i min storlek, även om jag inte vill köpa dem.
En annan anledning till dessa ytliga,
men inte lika deprimerande tankarna
är att jag är säker på mitt förhållande.
Max visar så ärligt och helhjärtat vad han känner.
Jag är van vid att tvivla, gråta och grubbla.
Men när det inte finns några frågor som fyller ens tankar
måste de ersättas med något annat?
Min slutsats är att om jag slösar massa pengar på saker
tyder det på att jag känner mig fri.