alltförmångagånger

Du kom som en räddning när det var som allra värst.
Jag behövde verkligen det här.
Jag tror på ödet och på stjärnorna.
Ödet gjorde så vi hamnade på samma plats.
Ingen av oss skulle egentligen dit från början.
Egentligen skulle jag inte sova där.
Men ändå spenderade vi natten tillsammans med att prata om allt och inget.
Jag har aldrig släppt in någon i mitt liv på samma sätt förut.
Och jag har aldrig träffat någon som kan prata sådär i timvis.
Jag har aldrig förut skrattat så mycket med en främling.
Aldrig har jag velat kyssa någon jag inte känner som under de där morgontimmarna.

Förmodligen betyder första gången vi träffades
inte alls lika mycket för dig som den gör för mig.
För mig var det en vändpunt i mitt liv.
Efter alla månader med fokus på en enda sak var du min räddning.
Alla tankar på Honom var som bortblåsta.
Du får mig att glömma Honom.
När jag är med dig finns ingenting förutom just nu.
Jag kan säga rakt ut vad jag tänker på utan att oroa mig.
Det finns inget rätt eller fel med vad jag känner eller tycker.
Du lyssnar, förstår, svarar och berättar.
Jag uppskattar verkligen det.

Samtidigt som jag verkligen är glad så är jag också rädd.
Dels för att hela mitt tankesätt förändrades på bara några timmar.
Och dels för att jag känner såhär efter så kort tid.
Och jag är hela tiden rädd för att "skrämma bort" dig.
Jag har så mycket tankar och känslor som måste komma ut,
jag vill inte låta galen.

I vilket fall som helst så börjar saker och ting bli bättre o bättre nu!