alltförmångagånger

Ensam på en stor balkong.
En tom och mörk väg endast upplyst av gatlamporna framför mig.
Tystnaden runt om mig uppslukas av papper och tobak som glöder
och blir till aska när jag fyller lungorna med rök.
Jag vet att jag är ensam
men oändligt långt borta tittar stjärnorna ner på mig.
Någonstans finns det någon precis som jag.
Någon som sitter omringad av mörker
och tittar upp mot samma stjärnor.
Det vi har gemensamt är att vi är ensamma.
Mörket gör mig nästintill blind.
Träden jag brukar se i horrisonten är nu ett med himlen.
Husen långt borta har drunknat i det svarta.
Röken möts av ljus utanför balkongens väggar.
Den försvinner med vinden och delas ut till atomerna och molekylerna.
Ingenting kan störa mina tankar innanför dessa skyddade kvadratmeter.
Den fuktiga luften svalkar min hud och mina sinnen.
Trädens gröna klorofyll sover.
Men det gör mig ingenting.
Jag hör ljudet av en bil närma sig.
Någon är påväg någonstans.
Det finns så mycket jag inte vet.

Uppfattar alla tid på samma sätt?
Om jag är här just nu
kan den mitt emot mig, uppfattat på deras sätt,
varit här igår egentligen?
Hör jag bara det som bestämts för just mig,
när den som pratar med mig egentligen säger något annat?
Hör den jag pratar med något helt annat än det jag säger
eftersom det är bestämt för den personen vad jag ska och borde säga?
Finns vi på riktigt?
Är allting bara en illusion som "jag" på något sätt hittat på
för att jag ska tro att det finns någon mening med min existens?

Det finns så mycket jag inte vet.
Jag undrar så mycket det inte finns något svar på.
Men det stör mig inte.
Det är bara jag, ensam på en balkong och tar min nattecigg.